Vagina Grande
i ny musikvåg

Förra veckan gjorde vi nedslag i kvinnokampens musikaliska historia. Den här veckan tar Arbetaren pulsen på dagens feministiska musiker. En spirande trend syns redan nu och doktoranden i musikvetenskap, Katharina Brette, spår att en ny våg av kvinnor i musikvärlden kommer se dagens ljus 2004.
Av Paulina Bylén

Sent en kväll i ett ovanligt kallt november-Stockholm ramlar jag in på stadsteaterns lokala stamlokus Zorba tillsammans med gitarristen Lo Kauppi och trummisen Catrin Lundström. Båda spelar i det feministiska reggaepunk-bandet Vagina Grande som bildades i sin nuvarande konstellation 1997. Alla bandmedlemmarna arbetar på ett eller annat sätt aktivt med feminism och ser det som en självklarhet att också skriva låttexter med ett antisexistiskt budskap.
- Jag skriver om det som gör mig förbannad, som man utsätts för bara för att man råkar vara född med fitta, säger Lo Kauppi.

Vagina Grande är också väl medvetna om hur viktigt det är att bidra till att tjejer har verkliga förebilder att identifiera sig med i musikvärlden.
- Förebilder är en del av kärnan. Som tonåring gick jag på klubbar och kollade in killar som spelade punk men tänkte aldrig ens tanken att jag själv skulle kunna ställa mig på en scen och spela, säger Catrin Lundström.
- Bristen på naturlig uppmuntran att uttrycka sig, speciellt inom musik, gör att många aldrig tar steget. Det blir en ond cirkel, säger Lo Kauppi.

Hon berättar om hur en kille gjorde det väl omständligt för sig när han skulle förmedla ett par enkla ackord.
- Han gned på gitarren i turbofart. Sen tipsade han om en bra bok i ämnet som visade sig endast innehålla ritningar på hur man bygger en gitarr. Jag har hört säkert hundra liknade historier från andra tjejer.
- Det där är ett sätt att hålla tjejer nere, killarna skulle aldrig hålla på så där mot varandra, säger Catrin Lundström.
När man som tjej tar för sig och gör vad man vill på scen bryter man med normer. På Pridefestivalen i somras tog Lo Kauppi av sig brallorna inför en häpen publik och fortsatte spela halvnaken. Det blev för mycket för vissa.
- Jag förklarade att det var en hyllning till alla kvinnor som av olika skäl är tvingade att visa fittan för pengar. Men det kom in klagomål till Pride.
Lo Kauppi hävdar vidare att det är viktigt att som tjej våga spela fel och vara dålig ibland utan att för den skull få sämre självförtroende.
- Så gör ju killarna. Strängar går av, de visar sina håriga arslen, skiter, rapar, spelar fel och juckar på scen. De finns överallt.
Båda tycker att förutsättningarna för tjejer som vill spela musik har ändrats både till det bättre och sämre.
- Det känns inte lika tabu att spela nu som det gjorde för tio år sedan. Men de ekonomiska förutsättningarna ser annorlunda ut. Jag tänker på nedläggningarna av fritidsgårdar och bristen på replokaler, säger Lo Kauppi.
- Andra saker har blivit bättre, menar Catrin Lundström. Häromdagen träffade jag en 15-årig tjej som var trummis och spelade i två band. Så var det ju inte när vi började.
Vagina Grande är uppskattade och får ofta rejält med respons från sin publik som undrar när första skivan kommer
- Men det betyder inte att man vill slicka upp pungen på nån gubbe för att få ge ut en skiva precis, säger Lo Kauppi med ett garv. Om det ska bli något får vi fixa det själva.

Strula Med Siri är ett akustiskt vispopband som gör lesbiska kärlekslåtar. Hanna Lorenzon som skriver låtarna märker, i likhet med Vagina Grande, av ett ökat intresse från publiken.
- Ja, kanske beror på att det finns så lite av den här sortens musik och då menar jag särskilt låtar om lesbisk kärlek.
Strula Med Siri spelar bara i sammanhang som riktar sig till "rätt publik", som till exempel feminister, anarkister, homo- och bisexuella.
- Eftersom det är så krävande att stå på scen, vänder vi oss till de som förstår och uppskattar vår musik, säger Hanna Lorenzon.
Hanna har inga musikaliska förebilder överhuvudtaget, utan har själv utformat sin musikstil.
- Jag tror att fler identifierar sig som feminister nu än för bara tio år sen. Och det är många yngre tjejer som blir stärkta och hämtar inspiration från olika typer av feministisk verksamhet. Så var det inte när jag började.

Liv-Marit Bergman är numera soloartist. Hon var tidigare frontkvinna i det svenska Riot grrrl-bandet Candysuck som var verksamma mellan 1992-1998. När Liv-Marit Bergman tittar tillbaka på hur det var när hon började ser hon att den feministiska musikscenen har blivit svårare att definiera och att den är spretigare musikaliskt.
- Jag tycker det är roligare nu. Då, i början på 90-talet, var feministisk musik en isolerad företeelse, det var Riot grrrl, det var punk. Nu har vissa band gått mer åt elektrohållet, som till exempel Le Tigre, Chicks On Speed och Peaches. Sen har det ju dykt upp R&B-brudar, de kommer visserligen från ett helt annat håll, men de är klart feministiska och når också en bredare publik. Jag tänker närmast på Destinys Child, vissa av deras låtar är feministiska hyllningslåtar. Och även om jag inte tror att de själva skulle kalla sig feminister så fungerar deras musik som pepp för många tjejer.

Men många tjejer som spelar ägnar inte feminismen en tanke och det tycker inte heller Liv-Marit Bergman att man kan kräva.
- Sådana krav ställs ju aldrig på killar, det räcker med att de bara spelar rock. Om du ställer dig på en scen, spelar musik och är tjej, då erövrar du en plats som inte är ämnad för dig. Därför blir det ändå en feministisk handling att spela, hävdar Liv-Marit Bergman.
Hon tycker att det är hoppingivande att nya unga band poppar upp som aktivt tar ett feministiskt ställningstagande.

Ett av de banden heter Sorayas och kommer från Göteborg. Sorayas saknar och efterlyser fler tjejer i musikbranschen.
- När jag började spela finkammade jag verkligen musikvärlden efter andra tjejer som höll på med musik. Tjejer är så underrepresenterade, det skapar en känsla av utanförskap, säger basisten Hanna Maurin.
Hon saknar också kvinnliga förebilder.
- Visst, vi har Riot grrrl-scenen, men i ett historiskt perspektiv har de varit väldigt få. Stones och alla andra killar var ju så oändligt många fler och större. Vi får väl satsa på att själva bli förebilder.
Katharina Brette, doktorand i musikvetenskap förklarar avsaknaden av kvinnliga förebilder med det så kallade kunskapsbrottet mellan generationerna.
- Eftersom den kvinnliga aktiviteten alltid har överskuggats av den manliga faller den ofta i glömska. Det gör att varje ny generation kvinnliga musiker upplever att de måste uppfinna sig själva.
Katharina Brette spår ändå en ny kvinnlig musikboom om några år.
- Ja, det kvinnliga deltagande inom musiken går i cykler och blossar upp med ganska exakta mellanrum från 1952 och Big mama Thornton, vidare till vokalgrupperna 1962. Sen kom musiken som föddes i kölvattnet av kvinnorörelsen i början på 70-talet, och så vidare. Och nu står vi alltså inför nästa som förmodligen kommer att infalla någon gång runt 2004.

Fakta/Nätverk, föreningar, fanzines
Nätverk och föreningar
o Lira - musikförening för tjejer på Gotland: http//listen.to/lira
o SSoS - musikförening för kvinnliga Singer/Songwriters: ssos.just.nu/
o Lillith Eve - musikförening för kvinnliga Singer/ Songwriters: lilitheve.nu
o Rockrebeller - musiknätverk för tjejer: rebell.nu
o Evterpe - Nätverk för kvinnor inom musiklivets alla grenar: evterpe@hotmail.com
o Womens net - musiknätverk för kvinnor: igc.apc.org/womensnet/

Fanzines
o Tigerskott i brallan
o Akasha
o Venuszine
o 3...6...9